Jag har ändrat mig, otroligt mycket. Men samtidgt har jag inte ändrat mig alls, jag är samma person som jag var då när jag träffar nya människor. Jag är fortfarande tyst sålänge ingen börjar prata med mig när jag inte känner dom. Jag har varit det hela tiden, men nu helt plötsligt så duger det inte längre? Du har inte ändrat dig, du är inte mer social än förut. Du är inte det hur mycket du än vill tro det. Den enda skillnaden är, att du nu kanske vågar gå utanför dörren. Och att du skiter fullständigt i hur du beter dig mot andra, mot mig. Du verkar inte fatta, att du beter dig som ett jävla rövhål just nu, för det är precis det du gör. Är det reaktion du vill ha? Du fick den förlänge sen isåfall, men jag visar dig inte det. För du kan såra mig med det, du kan såra mig otroligt mycket genom att jag visar dig att jag faktiskt reagerar, att jag blir sårad, att det gör ont. Men jag gör allt jag kan för att inte visa, visa att jag faktiskt bryr mig. Att jag bryr mig om dig alldeles för mycket för att inte reagera när du gör såhär. Aldrig någonsin förut, trodde jag att jag kunde göra såhär ont. Att du kunde få mig att göra såhär ont. Men tydligen, du får mig just nu att göra så jävla ont och du vet ju tydligen om det, eller vet du det? Jag vill inte göra ont, men jag vill fortfarande inte förlora dig. För du får och har fått mig dom senaste 2 åren, att göra mindre ont. När jag har gjort ont, så har DU fått mig att sluta göra ont, åtminstone för en stund. DU har sett till att jag tagit mig från botten till toppen, DU har fångat mig när jag trillat neråt, DU har hjälpt mig upp igen. Du, du , du, du och ingen annan utan du. Och jag önskar att jag kunde göra det samma med dig, jag önskar att jag kunde vara den som alltid lyfte upp dig när du trillar ner, jag vill vara den som lyfter upp dig när trillar ner. Jag vill, men bara du kan låta mig. Du fanns där för mig när alla andra svek, jag vill finnas där för dig, oavsett om någon sviker eller inte. JAG vill vara den som håller uppe DIG när du behöver det. DIG, DIG, DIG. Det är dig jag vill ha, dig och ingen annan. För de är dig jag älskar och de är du som när jag bestämt mig för att aldrig mer behöva någon annan fick mig att behöva någon, och den någon är du. 

Jag förstår nu, hur rädd jag är för att mista dig. Hur rädd jag är för att något ska dra ner dig igen. 

Jag önskar att jag kunde sluta bry mig. Önskar att jag kunde stänga av alla mina känslor. Jag önskar att allt kunde sluta göra så ont. Jag önskar att jag kände mig hel utan att sen inse att jag inte alls var hel. Jag vill känna mig hel och bry mig lagom mycket utan att minsta lilla ord skär som en jävla kniv.

Egentligen tycker jag inte att du är värd min uppmärksamhet. Men du äcklar mig. Du äcklar mig så fruktansvärt mycket. Det äcklar mig, att jag var för feg för att tala om för dig från första början vilket svin du betedde sig som. Och efter några år med dig, så är det hyffsat självklart att man ännu mindre vågar säga emot för då har man noll - 2000 i självförtroende kvar. Det äcklar mig att du antagligen inte ser vad du gör mot folk. Det äcklar mig att du tror att du är så mycket bättre än alla andra. Det äcklar mig att jag blev ett offer för dig. Det äcklar mig, att du kallade mig för din bästa vän. Och det äcklar mig att jag inte visste bättre än att kalla dig min bästa vän. Det äcklar mig, för jag vet nu att en bästa vän inte beter sig som dig. En bästa vän trycker inte ner den andra till botten, en bästa vän säger inte saker man inte kan stå för. En bästa vän kan inse att det inte alltid är alla andra som gör fel. En bästa vän kan lyssna på vad den andra har att säga utan att bli svin sur. När man själv bad om att få veta vad man tycker. En bästa vän, säger inte till den andra att '' du kan ändå inte få någon bättre så vad har du att förlora?'' En bästa vän inser att det är andra än en själv som kan må dåligt. En bästa vän funderar åtminstone om det finns något som är sant i det andra säger. En bästa vän tar inte alltid sig själv i första hand. En bästa vän ställer upp när man behöver den. Oavsett hur man själv mår just då. Man ställer upp så gott man kan. En bästa vän sviker inte för att den andra behöver mer stöd än vad man själv gör. En bästa vän gör så gott den kan. En bästa vän ställer upp för den andra som den andra har ställt upp för den. En bästa vän lyssnar på vad den andra har att säga och tar åt sig. En bästa vän skyller inte allt på den andra och tror att den själv är helt oskyldig. En bästa vän, snackar inte skit. En bästa vän, vänder inte ryggen till bara för att det inte passar just då. En bästa vän, anpassar sig för stunden. En bästa vän, säger inte att det är den andras fel, för att folk ska tycka synd om en. En bästa vän skyller inte ifrån sig. En bästa vän beter sig inte som du. Ingen borde bete sig som du. Inte ens dom värsta fienderna. Och du påstod dig vara min bästa vän. Det äcklar mig. Det äcklar mig att du lurar både dig själv och alla runt omkring dig. Med din '' jag är så oskyldig, ingenting är mitt fel'' attityd. För det är så falskt, för du är motsatsen. Du snackar skit hela tiden, du vänder dig efter vem du är med, du är falsk, du ljuger, du står inte för vad du gör, du inser inte vad du gör, du ser inte hur mycket du sårar, du fattar inte vad du håller på med. Du är så jävla korkad så det nästan är synd om dig. Samtidigt som det inte alls är synd om dig, det är inte ett dugg synd om dig. Verkligen inte. Inte för fem öre. Det jag känner för dig är inget annat än rent hat. Inget annat än hat. Du äcklar mig.

När jag glömt det för en stund. När jag äntligen lyckas. När jag äntligen känner att nu, nu, nu känns det okej. Nu ligger det inte där och gror på samma vis. Nu kan jag glömma det. Då säger det pang, antingen står det på facebook. Eller är det i skolan. Eller är det på telefonen. Inte ens min telefon. Någon annans telefon, den personens telefon som jag är så rädd för att förlora. Den som jag bara vill ha för mig själv mest hela tiden. Den jag önskar att jag skulle kunna säga att jag vill vara med dig föralltid, men det kan jag inte. För jag vet inte det, jag vet inte vad jag vill om en vecka. Jag vet inte vad jag vill om ett år. Jag vet inte vad jag vill imorgon. Jag vet vad jag vill nu. Och just nu skulle jag kunna säga att det inte kunde varit mycket bättre, men om två sekunder vet jag inte för då kan det kommit ett jävla fucking sms som gör att alla mina känslor rivs upp och blandas på det konstigaste sättet jag inte trodde att det kunde.

På en halv sekund går det från att vara underbart, till att nästan undra vafan jag gör här? Vad jag gör här, så nära den som sårade mig så otroligt mycket. Som sårade mig mer än vad någon annan någonsin har gjort. Aldrig, har jag känt sån smärta inom mig. Aldrig. Aldrig, kunde jag tro att jag kunde bli så sårad. Aldrig. Och det gör så jävla ont att erkänna att jag är sårad. För jag vill inte vara sårad.  JAG VILL INTE. Jag vill inte vara svag, även fast egentligen är det inte jag som är svag. Det är hon, hon som sårade mig. Och nästan inte ens förstår det. Inte förstår varför hon irriterar mig. VARFÖR DU IRRITERAR MIG!? Hur dum kan man vara på en skala? Inte fan är det konstigt att jag blir irriterad av att var jag än är, så finns den lilla äckliga pricken som förstörde så otroligt mycket för mig. Som sårade mig så sinnesjukt djupt. Och du förstår inte ens, varför jag vill att du ska lägga ner? Varför jag vill att du ska försvinna? Jag tänker inte flytta på mig, jag tänker inte fly. Jag tänker inte låta dig vinna. Igen. Jag tänker inte låta dig förstöra mer för mig. Hur ont det än kommer göra i mig, för du ska inte förstöra mer för mig. Bullshit att du inte vill förstöra btw. För det är det enda du gör. Inget annat än förstör för mig. Och kan man inte stå för saker, då ska man inte heller säga eller göra det. Ärligt, alla vet vad du vill. Du vill förstöra för mig. Du vill ha han. Han som inte ville ha dig, han som du inte längre skulle vilja ha om du fick han. Du vill ha något du inte kommer få. För han är min. HAN är den som var där för mig, när DU sårade mig. Trots att han inte ens vet allt du gjort. Inte vet hur mycket du sårat mig, för jag vill inte visa att jag är sårad. För då blir jag så sårbar. Då finns det så mycket som kan såra mig. Då kan du, och han. Och vem är det folk sårar? Jo, dom som dom vet redan är svaga. För dom är lättast att knäcka. Men du ska inte få knäcka mig igen. Aldrig. Om jag så ska förstöra för mig själv på vägen, så ska du inte få såra mig mer. Du har satt din sista potatis. Aldrig igen, kommer jag att lita på dig. Aldrig igen. Aldrig mer, kommer jag ta dina ord före någon annans. Aldrig mer kommer jag göra något för dig, som jag vet att du inte skulle göra för mig. Aldrig mer, tänker jag finnas där för dig. För var fanns du när jag behövde dig? Då svek du också, och sårade mig mest av dom allihopa. Fuck dig.

Men trots allt, så var det ändå värt det än sålänge. För jag har han, han som inte du har. Han som du vill ha. Han som ville ha mig. Han jag ville ha. Han som fanns där utan att egentligen veta varför han behövde finnas där. Men han behöver egentligen inte finnas där på det viset, det räckte ändå, att han bara var där.

jag är så jävla arg. så jävla arg. på att det finns så sjukt omogna människor. på att en del aldrig någonsin kan tro på vad man säger. jag är så jävla arg. jag är arg på mig själv. för att jag alltid tror att jag inte bryr mig, att det inte är något. sen blir jag bara så arg, på allt. mig själv. alla som säger emot mig. de jag stör mig på. fanfanfanfan. jag orkar inte detta mer. orkar inte oroa mig för att det ska bli lika dant igen. jag vet ju att det blir så tillslut. fanfanfanfanfan. jag blir så jävla förbannad.

är det inte konstigt hur olika vi människor egentligen är? hur olika vi ser på saker, hur vi uppfattar saker. att endel människor ser en viss sak som sjukt omoget och patetiskt medans andra ser de som något helt normalt, eller bara stört. hur olika vi förväntar oss saker av andra, att endel inte förväntar sig mer än att ha någon att umgås med, medans andra förväntar sig att man ska göra allt och strutar i vad man får tillbaka. hur stor skillnad det är på dom personerna vi ser upp till, hur endel tycker att kissie är världens coolaste brud medans andra tycker hon är riktigt jävla patetisk. att endel säger precis som de är och inte skäms, medans andra vill få allt att verka perfekt, trots att det kanske inte är det. rättså stört egentligen, att det är en sån sjuk skillnad beroende på hur man är som person och personerna runt en är.

jag är en av dom som inte känner något behov att berätta för hela världen vad jag känner, tänker och tycker. tills det går så långt att jag bara måste. jag tycker därför jävligt mycket är patetiskt och töntigt. jag ger inte mer tillbaka till andra än vad dom ger till mig, och nu menar jag inte sånt som saker. utan som hur personen är som vän, är det en vän som ställer upp och säger ärligt vad den tycker och tänker. då är det självklart för mig att jag uppskattar det och gör mitt allra bästa för att ge allt det där tillbaka. jag är en av dom som inte ser upp till kissie och tror hon är en sjukt osäker brud som behöver uppmärksamhet för att känna att folk vet att hon finns. jag säger som det är, trots att jag inte alltid skriver precis hur jag känner och om jag har hafy världens jobbigaste dag, men frågar någon mig så svarar jag ärligt för vad har jag att dölja? ingenting. jag är som jag är och det är jag. är inte det tillräckligt så fine. det är okej för mig, för jag vill inte förneka något som jag vet är sant. jag skäms inte över att mitt liv inte är perfekt. för det är det inte, trots att jag i stort sätt gillar mitt liv 24/7 så är det alltid något som skulle kunna vara bättre. så är det för alla, lovar. men nu känner jag inte riktigt för att blotta mig mer och att ni får veta det här är jävligt starkt av mig måste jag säga för jag har jävligt svårt att lita på folk och berätta hur jag verkligen känner. men som jag tänkte säga till skolsköterskan när hon sa att hon förstår om det är jobbigt att prata med en helt främmande människa om hur man mår så, man vänjer sig! haha. men anywaaaaay, ha de gött och glöm att jag har skrivit detta så fort som möjligt för ert eget bästa. för jag har en förmåga att sätta igång en jäkla massa tankar, så för ert eget bästa. glöm de hehu.

ångesten över att kräkas har verkligen satt sina spår i mitt huvud och mitt sätt att agera. jag vågar inte kolla på klockan mitt i natten när jag vaknar för jag är rädd att den ska vara mellan 3.10 och 4.30 för att jag en gång hade världens ångestattack mellan den tiden som jag inte klarade av att hantera så jag tillslut spydde. jag kan inte äta pommes och korv tillsammans för jag spydde en gång när jag var liten när jag hade ätit de. jag vågar knappt äta gurka och dippa längre för jag hade ätit det kvällen innan ångest attacken så det var det jag spydde upp. det är helt jävla sjukt vilka spår ångesten sätter. bara jag vaknar på natten känner jag hur oron växer inom mig. sjukt. sjukt. och ännu mer sjukt.