ångest, den tar död på mig långsamt. att jag gör det hela tiden. samma misstag, när ska jag lära mig att jag inte klarar allt, att jag inte behöver ta allas skit utan att säga ifrån, varför!? jag är så jäkla dum mot mig själv så de är inte sant. jag är medveten om det, ändå märker jag inget fören det är försent. fören min ta-andras-skit-låda är full, överfull. ångeeeeeeeest!

Idag är en sån dag då jag är så himla trött på alla lögner, på alla som ljuger och sen tror att man ska ta det som ett skämt. På folk som hittar på saker, om folk och sen går och säger det till någon och när den fråga '' va är det sant?'' så svarar den personen ''ja''. Hur vet man om något är sant om det inte kommer från personen som det handlar om? Det kan man inte veta. Men varför i hela friden går man och berättar det vidare och ändrar lite på historian? Jag själv t.ex har fått värsta slamp ryktet på min skola för att jag blev tillsammans med en kille som en annan påstod sig vara tillsammans med när han sa till mig att dom inte var det. Är det mitt fel då? Är det jag som är en slampa då? För att jag litar på vad han säger till mig? Ska man inte kunna lita på vad den personen säger då? Jag litar faktiskt mer på honom än vad jag gör på såna äckliga skitsnackade avundsjuka äckliga ryktes spridande töntar. Det är det som gör om dagarna, sprider falska rykten. För någon vecka sedan t.ex fick jag veta att en i min klass gick runt och sa att jag kunde hacka bilddagböcker. Hallå liksom, det kan inte ens jag. Och varför i hela friden går man och säger det till massa andra istället för att fråga personen det handlar om!? Man gör ju bara skit för sig själv när man håller på så. Tro nu inte jag försöker få mig att framstå som perfekt, för det är jag inte. Och jag har visst snackat skit, men jag har faktiskt aldrig hittat på något om någon annan för att jag känner för det, eller för jag tror det är så och sen spridit ut det. Jag skulle få såna skuld känslor så det finns inte. Usch nej, jag är så trött på det. ÖRK  

Varför finns det så mycket folk som sitter och hackar på alla andra när dom är lika dana själva? tex sånna som sitter i skolan med någon och hackar på alla som har tottar och säger ''omg så jävla fula äckliga fjortisar är dom med sina tottar och sitt äckliga smink'' sen går en av dom hem och sätter på sig tottar och säger '' det är bara en engångs grej ta det inte seriöst'', men några dagar senare lägger man upp ännu fler bilder med tottar? varför? dessutom sitter den andra där med 5 lager brunkräm och en fet rand, varför? varför ens sitta och hacka på alla andra istället för att ta tag i sitt eget liv först? Det är väl inte ditt problem om andra går med tottar och feta brunkräms ränder? eller? varför bryr du dig? du är lika dan själv, okej du kanske inte har tottarna, det finns dom som har tottar för dom tycker det är snyggt och inte för dom är ''fjortisar''. Men du kanske inte har tänkt på att alla inte tycker om den där puttinutti gullgull stilen som du har? Själv är jag så jävla trött på den, men inte fan går jag och säger att du klär dig så jävla fult för de? inte fan går jag och säger till dig att jag inte ens tycker det är snyggt medans du går och säger alltså du sminkar inte dig längre. BEHÖVER DU BRY DIG OM JAG INTE SMINKAR MIG!? nej precis! det är inte ditt problem ditt äckliga ego. du är inte perfekt, du har aldrig varit och du kommer aldrig bli. 

 Igår fick jag såna äckliga flashbacks. En vän till mig ramlade och fick sjukt ont i handen/armen, så skulle han till sjukhuset och ville att jag skulle följa med så det gjorde jag. Men jag fick såna jäkla flashbacks sen det var jag som satt där och hade ont. När det var jag som var så jäkla rädd för att åka in där så jag satt och skakade hela tiden och gick och höll armen böjd för det gjorde inte lika ont. Hur rädd jag var för att dom skulle röntga och vrida på min arm. Så rädd jag var, så rädd han var. Varje gång det kom ut en doktor och skulle ropa upp ett namn kittlades det till i hela kroppen, det kändes precis som när jag satt och väntade på att dom skulle ropa upp mitt namn. så läskigt, att man kan känna igen sig så otroligt mycket i en annan person, och så frustrerande när den andra personen inte tex rör på fingrarna om man säger till dom för att man vet att doktorn kommer säga det ändå så det ska bli lättare för den. Det är så svårt när den inte förstår, och man själv vet hur ont det kommer göra sen när man blir tvungen att göra det. Usch, efteråt känns det dock sjukt skönt att ha gjort det. Att ha klarat av det, att varit där utan att skaka sönder och gråta för man varit rädd. Skönt, trots att det inte är så kul mitt i alltihopa. 

Idag är en bra dag. Trots att världens största pucko, som påstår att jag får henne att spy och att hon inte kan andas i närheten av mig, plus att jag är en slampa enligt henne. Så sitter hon bakom mig med foten på min stol och petar på mig med sin fot hela tiden? Hur normalt på en skala? Varför sätter man sig i närheten av någon som får en att spy? och varför i hela världen rör man någon som man tycker är så äcklig? Så jävla patetiskt. Så fegt, så sjukt. Du tror att de ska knäcka mig, but it just keep makin' me stronger bitch!

Jag förstår inte att jag inte vågade berätta hur jag mådde. Jag kunde ju skriva det? När jag kollar tillbaka på detta undrar hur jag kunde må så dåligt, jag förstår inte det. Alla månaderna är borta, jag har bara små minnen från vissa stunder kvar. Resten finns bara inte där. Andra berätta saker för mig och jag har ingen aning om att jag ens varit med om det. Helt sjukt. Jag kan inte förstå det. Dock kan jag ju säga, att känslorna jag hade inombords, lyckades jag inte få ner med ord. Jag kan inte riktigt sätta ord på det nu heller, men lite bättre. För nu förstår jag det mer. 

jag vill inte, jag orkar inte. 
jag vill ha ny headerbild, den är inte rättvis för jag är-inte-så-glad, jo glad, men inte GLAD.
i know, you dont get it, but i do.

trött på allt, orkar inte mer, vill inte mer. 
faaaaan

damn it . 

There’s always going to be another mountain

hata biologi, jag är äckligt trött på skolan med föresten för er som inte visste, orkar snart inte bry mig mer heller, så skit samma.

livet suger bra, för det mesta.

Är det inte konstigt egentligen hur mycket allt runt oss påverkar hur vi mår inombords? Ta t.ex mig, musiken har räddat mig så många gånger. Lyssnar jag på pepp musik så blir jag taggad, och jag glömmer bort allt det negativa för en stund. Däremot om jag är nere, då känns det bara jobbigt att lyssna på pepp musik, det känns så fel då. Däremot kan jag lyssna på lite deppigare musik och känna att jag kanske inte är så värdelös ändå, det finns dom som har det värre än mig. Hur många gånger har inte musiken räddat mig när jag suttit och gråter för jag mått så jäkla dåligt? Jag kan ärligt talat inte räkna dom. Visst låter det hemskt? Men samtidigt är det ju så jäkla bra. Vad hade hänt om jag har inte haft musiken, var hade jag varit idag då? Hade jag fortfarande varit den som knappt orkade ta mig upp ur sängen på morgonen och inte ens orkade träffa mina vänner utanför skolan, om jag skulle göra något annat än kolla på film, och när jag kollade på film då somnade jag varenda gång. Hade jag fortfarande gråtit mig till sömns och svurit över att jag lät mig själv göra så mot mig. Att jag inte kunde sluta vara så feg och bara låtsas som att det inte fanns, det där som fick mig att må så jäkla dåligt tillslut. Då trodde jag det var det ända rätta att göra så, att låtsas att det inte fanns, att inte klaga. Nu vet jag att det inte funkar, inte i längden. Då blir det för mycket helt enkelt. 

När jag tittar tillbaka på mina inlägg i min privata blogg och ser hur jag skrev, så tackar jag gudarna för att min mamma läser min blogg! Vad skulle jag gjort annars? ingen förstod ju, för jag berättade inte, jag skrev bara. Det gör jag i stort sätt fortfarande, men jag är så mycket öppnare som person så det är så mycket lättare att läsa av hur jag verkligen mår, mycket lättare att få mig att prata. Dock skriver jag mycket hellre, än att prata med någon annan. Jag brukar prata med mig själv, i mitt huvud. Det är nog både bra och dåligt. Jag överanalyserar allt, tar fram allt det negativa i allting. Ibland kan det vara svårt att fokusera på det positiva också, men jag har lärt mig. Innan såg jag knappt något positivt, speciellt inte i mig själv. 

Jag brukar tänka som så att min depression räddade mitt liv. Innan den vågade jag inte vara mig själv med någon som var utanför min familj. Knappt med min släkt vågade jag det. Jag tyckte allt var pinsamt och blev så jäkla rädd så fort jag fick all uppmärksamhet. Jag fick panik, svettades och trodde helt ärligt att jag höll på att dö. Jag vågade inte säga ja eller nej och vad jag tyckte eller tänkte, jag svarade jag vet inte på allt och lät min bästa vän styra hela mitt liv. Jag lät henne bestämma vad jag skulle ha på mig, vilket innebar att jag i stort sätt blev en kopia av henne för att jag inte vågade stå för vad jag själv tyckte. Tillslut slutade jag tycka, frågade någon mig vad jag tyckte kunde jag inte svara. Det gick bara inte, vilket såklart ställde till det riktigt mycket för mig, framför allt i skolan. Jag blev rädd för att säga emot min bästa vän. Ganska sjukt egentligen är det inte? Så till alla er som läser detta, stå för vad ni tycker! Våga visa ert riktiga jag. Låt inte någon annan bestämma hur du ska vara, tycka eller tänka. Ha din egen stil, kör ditt eget race. Tänk inte bara på alla andra, utan ibland måste du stanna upp och tänka på dig själv i första hand! Man är inte egoist för det, tvärt om. Tål en vän inte att man tycker annorlunda, då är det ingen äkta vän!

Jag tänkte att jag kanske skulle kopiera några eller lite av mina inlägg från min gamla blogg? skulle ni tycka det var intressant? T.ex när jag mådde som sämst eller sånt som jag skrivit senare när jag varit trött på allt och det mesta känts jobbigt? Jag får fundera lite på det tror jag minsann! Ni kan ju lämna en kommentar med vad ni tycker när ni ändå läser, eller? :)