Jag förstår nu, hur rädd jag är för att mista dig. Hur rädd jag är för att något ska dra ner dig igen. 

är det inte konstigt hur olika vi människor egentligen är? hur olika vi ser på saker, hur vi uppfattar saker. att endel människor ser en viss sak som sjukt omoget och patetiskt medans andra ser de som något helt normalt, eller bara stört. hur olika vi förväntar oss saker av andra, att endel inte förväntar sig mer än att ha någon att umgås med, medans andra förväntar sig att man ska göra allt och strutar i vad man får tillbaka. hur stor skillnad det är på dom personerna vi ser upp till, hur endel tycker att kissie är världens coolaste brud medans andra tycker hon är riktigt jävla patetisk. att endel säger precis som de är och inte skäms, medans andra vill få allt att verka perfekt, trots att det kanske inte är det. rättså stört egentligen, att det är en sån sjuk skillnad beroende på hur man är som person och personerna runt en är.

jag är en av dom som inte känner något behov att berätta för hela världen vad jag känner, tänker och tycker. tills det går så långt att jag bara måste. jag tycker därför jävligt mycket är patetiskt och töntigt. jag ger inte mer tillbaka till andra än vad dom ger till mig, och nu menar jag inte sånt som saker. utan som hur personen är som vän, är det en vän som ställer upp och säger ärligt vad den tycker och tänker. då är det självklart för mig att jag uppskattar det och gör mitt allra bästa för att ge allt det där tillbaka. jag är en av dom som inte ser upp till kissie och tror hon är en sjukt osäker brud som behöver uppmärksamhet för att känna att folk vet att hon finns. jag säger som det är, trots att jag inte alltid skriver precis hur jag känner och om jag har hafy världens jobbigaste dag, men frågar någon mig så svarar jag ärligt för vad har jag att dölja? ingenting. jag är som jag är och det är jag. är inte det tillräckligt så fine. det är okej för mig, för jag vill inte förneka något som jag vet är sant. jag skäms inte över att mitt liv inte är perfekt. för det är det inte, trots att jag i stort sätt gillar mitt liv 24/7 så är det alltid något som skulle kunna vara bättre. så är det för alla, lovar. men nu känner jag inte riktigt för att blotta mig mer och att ni får veta det här är jävligt starkt av mig måste jag säga för jag har jävligt svårt att lita på folk och berätta hur jag verkligen känner. men som jag tänkte säga till skolsköterskan när hon sa att hon förstår om det är jobbigt att prata med en helt främmande människa om hur man mår så, man vänjer sig! haha. men anywaaaaay, ha de gött och glöm att jag har skrivit detta så fort som möjligt för ert eget bästa. för jag har en förmåga att sätta igång en jäkla massa tankar, så för ert eget bästa. glöm de hehu.

ångesten över att kräkas har verkligen satt sina spår i mitt huvud och mitt sätt att agera. jag vågar inte kolla på klockan mitt i natten när jag vaknar för jag är rädd att den ska vara mellan 3.10 och 4.30 för att jag en gång hade världens ångestattack mellan den tiden som jag inte klarade av att hantera så jag tillslut spydde. jag kan inte äta pommes och korv tillsammans för jag spydde en gång när jag var liten när jag hade ätit de. jag vågar knappt äta gurka och dippa längre för jag hade ätit det kvällen innan ångest attacken så det var det jag spydde upp. det är helt jävla sjukt vilka spår ångesten sätter. bara jag vaknar på natten känner jag hur oron växer inom mig. sjukt. sjukt. och ännu mer sjukt.

Helt plötsligt slår dom en rakt i ansiktet. Saker man har oroat sig för utan att man ens märkt det själv. Helt plötsligt är det bara så klart, och då är det för sent att göra något åt. För då är det där, och flåsar en i nacken. pang säger det, och så är man knäckt.

du är världens underbaraste, mitt allt. inget du gör, kommer någonsin kunna få mig att sluta älska dig.

blööööööööööööööööööööö, att det aldrig kan sluta snurra runt i huvudet på mig. spy hit och spy dit, varför är jag så jävla rädd för de? ja det är sjukt äckligt, och ja det är inget jag skulle göra frivilligt, nej det är antagligen inte heller livsfarligt. men varför i hela friden ska att jag inbilliar mig att jag mår illa för jag är rädd för att spy hindra mig från att gå på prenmiären av eclipse och hindra mig från att åka till ullared när shoppa är det bästa jag vet. varför ska jag bli så nervös så jag knappt vet var jag ska ta vägen när jag ska till en affär? varför varför varför? it's killing me from inside.

Snälla äckliga lilla jävla äckelunge, försvinn ur mitt liv någon jävla gång. Du gör inget annat än förstör, kallar du det liv? Ingen vill ha dig längre, du bara utnyttjar allt och alla. PATETISKT

att så lite kan förstöra så mycket. att nästan ett års jobb, förstörs av några meningar.

ångest, den tar död på mig långsamt. att jag gör det hela tiden. samma misstag, när ska jag lära mig att jag inte klarar allt, att jag inte behöver ta allas skit utan att säga ifrån, varför!? jag är så jäkla dum mot mig själv så de är inte sant. jag är medveten om det, ändå märker jag inget fören det är försent. fören min ta-andras-skit-låda är full, överfull. ångeeeeeeeest!